Freedom
Sista dagen på donken. Sista dagen. Någonsin.
Jag har ett slags hat-kärlekförhållande med donken. Jävlar vad jag har slitit på det där stället. Det går inte att beskriva hur jobbigt det har varit. Det finns inte tillräckligt med ord i världen. Det är så skönt att vara fri, aldrig mer behöva känna tvånget att gå dit och slita och känna lukten på händerna i en vecka efterråt, och vara så trött på mornar, dagar och kvällar att allt man orkar är att ligga på soffan. Hela tiden. Man orkar inte ens göra något kul, för om tiden går för fort måste man snart till jobbet igen.
Samtidigt är det ett sådant otroligt uppåtjack när det går bra, när allting fungerar precis som det ska och det är 40 pers i kö men de behöver ändå bara vänta några minuter, när det kommer bil efter bil som bara åker rakt igenom. När man slår försäljningsrekord, när man får beröm.
Det är hemskt att mitt liv kretsat runt detta. Egentligen. Jag menar, det är ju bara ett jobb men det blir så himla viktigt. Inte ens din hälsa är viktig längre, allt handlar om gästerna och deras upplevelse. Medan de flesta inte ens bryr sig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är lycklig för att jag slipper gå dit mer. Jag kommer inte att sakna det alls. Men jag kommer att titta tillbaka på det med glädje, för jag har haft roligt där, jag har åstadkommit något. Jag kommer inte att sakna det, och jag kommer inte att glömma all skit, alla gånger som man gått in i frysen och skrikit för att man var så arg, frustrerad, ledsen. Men jag kommer inte heller att glömma de bra dagarna. Sommaren som varit.
Det låter som att jag lämnat något stort bakom mig. Det är väl inte det längre, men det har varit en viktig del i mitt liv. Det har varit anledningen till att jag gick upp på morgonen i nästan ett år. För det blir verkligen ens liv, det där stället. I ett år har jag bara umgåtts med donkenfolk, pratat donk och tänkt donk. Sedan jag börjat plugga har det så klart inte varit så längre, men det är som att klippa bandet med en stor del av mitt liv.
Imorgon kommer jag inte att vara lika nostalgisk :). Jag kommer lägga det bakom mig. Jag gör det nu. Från och med nu ligger donken bakom mig. Jag och Angélica ska fira, och jag ska vara glad. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är fri!
Jag har ett slags hat-kärlekförhållande med donken. Jävlar vad jag har slitit på det där stället. Det går inte att beskriva hur jobbigt det har varit. Det finns inte tillräckligt med ord i världen. Det är så skönt att vara fri, aldrig mer behöva känna tvånget att gå dit och slita och känna lukten på händerna i en vecka efterråt, och vara så trött på mornar, dagar och kvällar att allt man orkar är att ligga på soffan. Hela tiden. Man orkar inte ens göra något kul, för om tiden går för fort måste man snart till jobbet igen.
Samtidigt är det ett sådant otroligt uppåtjack när det går bra, när allting fungerar precis som det ska och det är 40 pers i kö men de behöver ändå bara vänta några minuter, när det kommer bil efter bil som bara åker rakt igenom. När man slår försäljningsrekord, när man får beröm.
Det är hemskt att mitt liv kretsat runt detta. Egentligen. Jag menar, det är ju bara ett jobb men det blir så himla viktigt. Inte ens din hälsa är viktig längre, allt handlar om gästerna och deras upplevelse. Medan de flesta inte ens bryr sig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är lycklig för att jag slipper gå dit mer. Jag kommer inte att sakna det alls. Men jag kommer att titta tillbaka på det med glädje, för jag har haft roligt där, jag har åstadkommit något. Jag kommer inte att sakna det, och jag kommer inte att glömma all skit, alla gånger som man gått in i frysen och skrikit för att man var så arg, frustrerad, ledsen. Men jag kommer inte heller att glömma de bra dagarna. Sommaren som varit.
Det låter som att jag lämnat något stort bakom mig. Det är väl inte det längre, men det har varit en viktig del i mitt liv. Det har varit anledningen till att jag gick upp på morgonen i nästan ett år. För det blir verkligen ens liv, det där stället. I ett år har jag bara umgåtts med donkenfolk, pratat donk och tänkt donk. Sedan jag börjat plugga har det så klart inte varit så längre, men det är som att klippa bandet med en stor del av mitt liv.
Imorgon kommer jag inte att vara lika nostalgisk :). Jag kommer lägga det bakom mig. Jag gör det nu. Från och med nu ligger donken bakom mig. Jag och Angélica ska fira, och jag ska vara glad. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är fri!
Kommentarer
Postat av: Angélica
Blev ju dock inte så mkt till firande, måste jag ju erkänna för er alla som är nyfikna på vad för fuffens vi hade för oss fram emot småtimmarna. Men trevligt var det. Let's do it again soon, darl!
Trackback